Från skymning till gryning

Guillaume Faye är en av den franska Nya Högerns mest framträdande teoretiker. I ett tal han höll i maj 2005 i Moskva be- handlar han de påtagliga hot de europeiska folken nu står inför. Bland annat den förödande massinvandringen till Europa, förstörelsen av Europas etniskbiologiska grund och den nya amerikanska imperialismen.

—–

Inte sedan det Romerska imperiets fall har Europa upplevt en så dramatisk situation. Det står inför en fara som saknar motstycke i dess historia och vet inte ens om det – eller snarare vägrar att se det. Europa har invaderats, ockuperats och koloniserats av folk från Syd och av islam. Det domineras av USA som utkämpar ett skoningslöst ekonomiskt krig mot Europa. Det håller på att kollapsa demografiskt, medan dess befolkning åldras och slutar fortplanta sig. Europa har förvekligats av dekadenta, nihilistiska ideologier förtäckta med en obesvärad optimism, och det har drabbats av en aldrig tidigare skådad tillbakagång av kultur och utbildning till primitivism och materialism. Europa är världens sjuke man. Och dess politiska klasser samarbetar aktivt med dess intellektuella elit i detta rasliga självmord. Mitt resonemang handlar inte enbart om invandring utan även om en kolonisation och en invasion som omvandlar Europas biologiska och etnisk-kulturella härstamning; det handlar om att inte bereda väg för förtvivlan; om att se att kampen just har börjat och att veta att de nära besläktade europeiska folken inte har något annat alternativ än att förenas till sitt gemensamma försvar.

Den icke-vita invasionen av Frankrike och Europa och dess demografi är skrämmande. I en aktuell avhandling, ”Afrikanska Frankrike”, förutspår en välkänd demograf att om den nuvarande trenden fortsätter, kommer mer än fyrtio procent av Frankrikes befolkning att vara svart eller av arabiskt ursprung år 2040. Idag är tjugofem procent av alla skolbarn i Frankrike och Belgien och mer än trettio procent av alla nyfödda redan av icke-europeiskt ursprung. Av Frankrikes nuvarande befolkning på 61 miljoner är fler än 10 miljoner icke-européer, vilka har långt högre födelsetal än européer. Varje år naturaliseras hundratusen icke-européer i Frankrike och ytterligare trehundratusen, de flesta illegala, överskrider våra oskyddade gränser. Situationen är inte mycket annorlunda i övriga Europa, och den anger det faktiska slutet för vår civilisation, även om de politiska klasserna uppenbarligen ännu inte har märkt det.

Globalt, även i USA, är de vita folken på kraftig tillbakagång i fråga om antalet individer. Det sägs ofta att vår tekniska överlägsenhet uppväger denna skillnad, men jag tror inte det: De enda meningsfulla formerna av välstånd och makt finns i människor. Ty en civilisation bygger främst på det romarna kallade ”säd”, det vill säga den etnisk-biologiska grunden, de rötter som ger näring åt en civilisation och kultur.

Den icke- europeiska invasionen av Europa, vilken inleddes på 60-talet, var till stor del självframkallad, anstiftad av vänster- och högerpolitiker som smittats med marxistiska och trotskistiska idéer, av arbetsgivare som var giriga efter billiga arbetare, av intellektuella judar som krävde ett mångetniskt samhälle, av ideologin om mänskliga rättigheter som är sprungen ur sekulariseringen av vissa kristna principer.

I Frankrike och Europa har de kollaboratörer som medverkade till invasionen inrättat ett förmånssystem för inkräktarna, vilket de ursprungliga vita är tvingade att betala för. Illegala invandrare gynnas således inte enbart av att endast i sällsynta fall repatrieras när de grips, de fortsätter att erhålla alltför generösa bidrag som betalas ut av de anti-vita krafter som styr staten. Samtidigt har ”antirasister” infört en mängd diskriminerande lagar som skyddar invandrare för normala sociala inskränkningar, trots att de till stor del svarar för brottslighetens explosionsartade ökning.

Invasionen fortskrider i samma utsträckning på förlossningsavdelningarna som utmed våra genomsläppliga gränser. De vita folkens demografiska tillbakagång har i förening med invandringen blivit en ekonomisk katastrof för Västeuropa. Den beräknas kosta 180 miljarder dollar per år (om man räknar in den växande otryggheten såväl som de oräkneliga formerna av bidrag som invandrare, också de illegala, uppbär). Detta skapar i sin tur nya frestelser för inkräktarna. Det är helt enkelt betydligt mer givande att vara arbetslös i Europa än att arbeta i Tredje världen. Medan de utbildade och kreativa skikten av vår befolkning börjar fly, främst till USA, ersätts de av Afrikas underklass, vilka måste födas och understödjas av oss och ingenting har att erbjuda i form av intelligens eller färdigheter.

Alla dessa fakta antyder att Europas ekonomi under tjugohundratalet kommer att vara lamslagen, likt de i Tredje världen.

I tillägg till denna icke-vita massinvasion är islam ännu en gång på offensiven. Med enkelspårig envishet söker denna totalitära och aggressiva religion eller ideologi erövra Europa. Vi har redan utstått tre stora angrepp från islam, som idag utbreder sig från Gibraltar till Indonesien. Den första av dessa offensiver stoppades i Poitiers år 732 av Karl Martell; den andra år 1683 under den ottomanska belägringen av Wien; den tredje (i form av den nuvarande invasionen och kolonisationen) pågår nu (och bekämpas knappt). Islam har ett långt minne, och dess mål är att på vår kontinent upprätta det som (ledaren för Irans islamiska revolution) ayatolla Khomeini kallade för ”det universella kalifatet”.

Invasionen av Europa har börjat och siffrorna (som vittnar om dess omfattning) är alarmerande. Kontinenten, Ryssland inräknat, är nu ockuperad av 55 miljoner muslimer, en siffra som ökar med sex procent årligen. I Frankrike finns det minst sex miljoner. Likt muslimerna i Belgien och Storbritannien börjar de i Frankrike att kräva en del av den politiska makten. Regeringen, å sin sida, vägrar helt enkelt att seriöst bemöta deras planer på att omvandla Frankrike till en islamisk republik till år 2020, när den arabiska och muslimska befolkningens demografiska tyngd har blivit avgörande. Under tiden finansierar den byggandet av moskéer över hela landet i hopp om att köpa social fred; det finns redan fler än tvåtusen i Frankrike, nästan dubbelt så många som i Marocko. Islam är för närvarande den näst största religionen i Frankrike efter katolicismen, men det är den största i fråga om antalet utövare. Republikens president Jacques Chirac har även förklarat: ”Frankrike är nu en islamisk maktfaktor.” Överallt i Väst råder den ogrundade uppfattningen att det är skillnad på islam och ”islamism”, och att en västerländsk, sekulariserad, det vill säga moderat islam är möjlig. Men det finns inget sådant. Varje muslim är potentiellt en jihadist. Ty islam är en teokrati som inte gör skillnad mellan det andliga och det världsliga, mellan tro och lag, och söker införa sina sharialagar i ett Europa vars civilisatoriska läror den är helt oförenlig med.

Brottsligheten i Västeuropa, orsakad av massinvandring och medborgerliga värderingars sönderfall, har nått outhärdliga nivåer. I Frankrike år 2004 brändes fler än tiotusen bilar och dödades fler än 80 poliser. Varje vecka utbryter raskravaller i förorterna. I de offentliga skolorna är våldet endemiskt och utbildningsnivån har nästan kollapsat. Av ungdomar under 20 år är nästan 20 procent analfabeter. Medan rasistiska attacker på vita stadigt ökar, ignoreras de rutinmässigt i de antirasistiska heliga skrifternas namn, som säger att bara vita kan vara rasister. Samtidigt har en förtryckande lagstiftning, värdig sovjetisk kommunism, infört en arsenal av ”lagar” vars rena ideologiska och subjektiva avsikt inte ens gör anspråk på rättvisa, för att inte tala om objektivitet. All kritik av invandring och islam är förbjuden. Jag själv har blivit ställd inför rätta flera gånger och dömts att betala skyhöga böter för att ha skrivit boken ”Koloniseringen av Europa”.

Ett raskrig är nu förutsebart i flera europeiska länder, ett underjordiskt krig som kommer att vara långt mer destruktivt än ”terrorismen”. Den vita befolkningen förflyttas, en form av folkmord pågår mot den med de styrande klassernas, mediernas och politikernas delaktighet eller röstnedläggande. Ty den ideologi denna kollaborerande elit upprätthåller är fylld med ett sjukligt hat mot det egna folket och en osund längtan efter rasblandning.

Statens utopiska plan för ”republikansk integration” har icke desto mindre misslyckats därför att den förutsatte att fredlig samlevnad mellan utlänningar och infödda, icke-vita och vita inom samma territorium, var möjlig. Våra styrande har inte läst Aristoteles, som lärde att en stat omöjligt kan vara demokratisk och välordnad om den inte är etniskt homogen. Europeiska samhällen övergår idag i ett ohanterligt etniskt kaos.

Jag kommer från sydvästra Frankrike, från området längs med atlantkusten och jag talar inte ett ord ryska, men jag känner en oändligt större samhörighet med en ryss än med en fransktalande arab eller afrikan, även om de råkar vara ”franska” medborgare.

Den nuvarande situationen kan nästan kliniskt förklaras som en form av ”mental AIDS”. Våra nuvarande åkommor kommer från nihilismens virus, vilket Nietzsche förutsåg, som har försvagat hela vårt naturliga försvar. Sålunda smittade har européerna dukat under för en febrig självutrotning. De har frivilligt öppnat statens portar.

Det första symptomet på denna sjukdom är ”xenofili”: det att genomgående föredraga de Andra framför de Egna. Ett andra symptom är ”etnomasochism”, ett hat mot den egna civilisationen och det egna ursprunget. Ett tredje är förvekligande eller vad som kunde kallas att dyrka svagheten och föredraga den manliga homosexualiteten. Historiskt erkända värden förbundna med bruket av våld och ett folks överlevnad – värden förbundna med ära, lojalitet, familj, fruktsamhet, patriotism, viljan att överleva etcetera – betraktas idag som löjliga brister. Skulden för denna sorts urartning är till stor del sekulariseringen av kristlig välgörenhet och dess egalitära avknoppning, mänskliga rättigheter.

Européer kan hämta inspiration av att vissa värden fortfarande upprätthålls i Ryssland: Till exempel medvetenheten om att man tillhör en överlägsen civilisation och försvaret av ”rätten till distans” till andra folk. Vi måste bryta med alla slag av ”etnopluralism”, vilken bara är en annan form av jämlikhetssträvan, och återta rätten till ”etnocentrism”, rätten till att leva i våra länder utan de Andra. Vi måste också återta principen: ”Till var och en hans eget”. Dessutom är det endast västerlänningar som tror att rasblandning är en dygd eller föreställer sig framtiden som en smältdegel. De är ensamma om att tro på kosmopolitism. Men det tjugoförsta århundradet kommer att domineras av de etno-religiösa blockens återfödelse, särskilt i Syd och i Öst. Francis Fukuyamas ”historiens slut” kommer aldrig att inträffa. Istället kommer vi att uppleva en historiens acceleration med ”civilisationernas kamp”. Européer måste också bryta med den upptagenhet med nuet som de är försänkta i och åter lära sig att se sig själva (så gör muslimer, kineser och indianer) som ett ”långlivat folk”, bärare av framtiden. Den mentala revolution som krävs för att få till stånd denna förändring i europeiska hållningar är, fastän möjlig endast genom en gigantisk kris, en våldsam chock, som redan är på väg och om vilken jag nedan kommer att säga några få ord.

Européer måste också instämma med vad jag i min senaste bok kallade ”den nya amerikanska imperialismen”, en imperialism mer hårdhänt än den under det kalla kriget men också klumpigare. Efter Sovjetunionens sammanbrott verkar amerikanska regeringar ha tappat all känsla för måttlighet och fått ännu större hybris, då de ger sig in på en fantastisk strävan efter världsherravälde, uppklädda i avbilder av ett nytt Romarrike. Självklart är mycket av detta förklarligt med utgångspunkt i nykonservativ ideologi förbunden med sionism, men det är också drivet av en messiansk, närmast sjuklig känsla av att ha ett ”gudomligt uppdrag”.

Vilka är den nya amerikanska imperialismens mål? Att innesluta och oskadliggöra Ryssland, att förhindra varje meningsfull allians mellan det och Europa (Pentagons värsta mardröm): att avleda Europas utmaning av dess hegemoni genom att göra islam och muslimska Turkiet till en del av det; att underkuva de öst- och centraleuropeiska delarna av det förra Sovjetimperiet; att föra ett obevekligt ekonomiskt krig mot den Europeiska Unionen och att göra det på ett sådant sätt att den senare inte ens drömmer om att göra motstånd. Överallt strävar denna nya amerikanska imperialisms korsfararanda att införa ”demokrati”, speciellt i Rysslands utkanter. ”Demokrati” har kommit att betyda ”proamerikansk regim”.

Men vi skall inte klaga på dessa amerikanska strävanden, vilka överensstämmer med landets geopolitiska och begär efter världsherravälde. I historien är alla ansvariga bara för sig själva.

Det är därför jag motsätter mig den ”besatta och hysteriska anti-amerikanism” som är så vanlig i Frankrike, för att den motverkar sitt syfte, är ansvarslös och utmålar oss själva som offer.

Ett folk eller en nation måste lära sig att skilja mellan sin ”huvudmotståndare” och sin ”huvudfiende.” Den förste försöker att behärska och undergräva, den andre att döda. Vi skall inte glömma Carl Schmitts ordspråk: ”Det är inte bara du som väljer dina fiender, det är oftare dina fiender som väljer dig.” Amerika, särskilt dess styrande klass, är Europas och Rysslands ”huvudmotståndare” i fråga om geopolitik, ekonomi och kultur. Europas ”huvudfiende” är folken från Syd, som i allt större utsträckning samlas under islam, vars invasion av Europa sedan länge är igång, underlättad av politiker och en intelligentia som har öppnat portarna (till Washingtons förtjusning) och som strävar efter ett rasblandat, icke-europeiskt Europa.

På samma sätt som atlantisterna överskattar de hysteriska antiamerikanerna USA, utan att förstå att det är så starkt endast därför att vi är svaga. Amerikanernas katastrofala och kontraproduktiva ockupation av lilla Irak, i vilket de inte infört annat än kaos, gör allt detta ogensägligen uppenbart. Under det tjugoförsta århundradet kommer USA att upphöra att vara den främsta stormakten. Det kommer Kina att vara eller, om vi har viljan, vad jag kallar ”Euro-Sibirien” – en allians mellan folken i det halvöliknande Europa och Ryssland förenade i en förbundsstat.

Jag har framkastat hypotesen att det nuvarande globala systemet, grundat på en tro på underverk, en tro på myten om oändligt framåtskridande, står på randen till sammanbrott. För första gången i historien hotas mänskligheten som helhet av en katastrofal kris som troligen inträffar någon gång mellan år 2010 och 2020 – en kris framkallad av den pågående nedbrytningen av ekosystemen och klimatförändringar, av den minskade tillgången på fossila bränslen och livsmedelsproduktionens minskande kapacitet, av den internationella spekulations- och skuldsättningsekonomins ökande känslighet, av återkommande epidemier, av tilltagande nationalism, terrorism, spridning av kärnvapen, av Islams ökande aggressivitet och av den västerländska befolkningens dramatiska åldrande.

Vi måste förbereda oss inför dessa sammanfallande katastrofer, som kommer att beteckna övergången från en era till en annan, då deras förödande verkningar kommer att röja liberal modernitet ur vägen och framkalla den nya medeltiden. Med ett sådan sammanfall kommer en möjlighet till återfödelse, då varje större historisk pånyttfödelse uppstår ur kaos. Detta är särskilt fallet med en civilisation som vår egen, vars natur kännetecknas av förvandling.

Framtidens Europa behöver inte längre föreställas i den nuvarande Europeiska Unionens ohanterliga och sörjiga former. En union som är en maktlös Medusa, oförmögen att kontrollera sina gränser, behärskad av frihandelsvansinnet och föremål för amerikansk dominans. Vi måste föreställa oss ett federalt, kejserligt Storeuropa, etniskt homogent (det vill säga europeiskt), baserat på ett enda autonomt område och oskiljaktigt förenat med Ryssland. Jag kallar detta enorma kontinentala block ”Euro-Sibirien”. Utan behov av att vara aggressiv mot sina grannar därför att det skulle vara oangripligt, skulle ett sådant block bli den främsta supermakten (i en värld indelad i stora block), självcentrerad och en motsats till alla de farliga dogmer som idag förknippas med globaliseringen. Det skulle ha förmågan att utöva ”de stora områdenas självhushållning”, vars principer redan har utarbetats av den nobelprisbelönade ekonomen Maurice Allais. Det halvöliknande Europas öde kan inte skiljas från kontinentala Rysslands, och grunderna därtill är både etnisk-kulturella och geopolitiska. Det är absolut nödvändigt för Amerikas världshandelsvälde att förhindra en Euro-sibirisk federations födelse.

Detta är inte det rätta tillfället att tala om staten Israel. Endast ett ord: Av främst demografiska orsaker tror jag att den sionistiska utopin, uppfunnen av Herzl och Buber, förverkligad år 1948, inte kommer att överleva längre än sovjetkommunismen gjorde. I själva verket är dess slut redan i sikte. Jag skriver för närvarande en bok om ”den nya judefrågan”, som jag hoppas kommer att översättas till ryska.

Fatalism är aldrig ändamålsenlig. Historien har inga bestämda slut och den erbjuder oräkneliga oväntade tvära kast och vändningar. Låt oss inte glömma Vilhelms av Oranien valspråk: ”Där det finns en vilja, finns det en väg.” Den period vi för närvarande lever i präglas av motstånd och förberedelser inför ännu mer hotande händelser som kommer, som kan följa på kritiska ögonblick vid ett raskrig eller en massiv ekonomisk nedgång. Vi måste börja tänka på vad som kommer efter detta kaos och förbereda oss därefter. Låt mig till slut lämna er med min favoritparoll: ”Från motstånd till återerövring, från återerövring till återfödelse.”

Guillaume Faye