Folkens rätt?

GRECE:s slagord la cause des peuples är tvetydigt. Man skapade det ursprungligen i en polyteistisk anda för att försvara etnokulturell heterogenitet. Men det har sedan dess upptagits av ideologier som förespråkar jämlikhet och mänskliga rättigheter, som lovprisar en utopisk, regnbågsfärgad världsordning, alltmedan de söker att anklaga européerna för att ha gjort tredje världen till offer.

NÄR GRECE-LIKA IDENTITÄRA tog upp idén om La cause des peuples i början av åttiotalet, var det i etnopluralismens namn. Denna ”sak” var dock inte mycket mer än ett retorisk knep för att rättfärdiga de europeiska folkens rätt till att bevara sin identitet i en världsordning som sökte göra alla till amerikaner. För under försvaret mot avkultureringens krafter hoppades man att européer likt tredje världens folk skulle behålla rätten till sina skillnader [la droit à la différence]? och göra det utan att drabbas av anklagelser om rasism. Slagordet i sig antog att varje folk, även vita folk, besatt en sådan rätt. Men inte långt efter det att detta argument införts, började kosmopoliten P A Taguieff beteckna det som en ”differentialistisk rasism” i vilken kulturella skillnader i stället för hudfärg blev kriteriet för uteslutning.

I efterhand verkar den nya högerns strategi helt misslyckad. För la cause des peuples, la droit à la différence och ”etnopluralism” har sedan dess vänts mot de identitära. Dessutom är den irrelevant för Europas nuvarande tillstånd, hotat som det är av en massiv icke-europeisk invasion och en på erövring inställd islam understödd av vår etnomasochistiska elit.

Återerövrad av den dominerande ideologin, vänd mot de identitära och ovidkommande för nuvarande angelägenheter är GRECE:s etnopluralistiska strategi en metapolitisk katastrof. Den har också kvar någonting av marxismens och den kristna vänsterns gamla fördom om Europas ”exploatering” av tredje världen. Som den franske afrikanisten Bernard Lugan visar med avseende på det svarta Afrika, grundas denna fördom på föga mer än ekonomisk okunnighet. La cause des peuples har icke desto mindre förknippats med en kristendomsliknande altruism, vilken demoniserar vår civilisation, anklagar den för att ha förstört alla andra och gör det just när de andra aktivt förbereder förstörelsen av vår egen civilisation.

”Rätten till skillnad”? Vilken rätt? Har vi inte haft nog med kantianskt gnäll om abstrakta rättigheter? Det finns endast en förmåga att vara annorlunda. I Historiens och Livets selektiva process måste var och en klara sig själv. Det finns inga välvilliga beskyddare. Denna rättighet är dessutom förbehållen alla utom européer som i mångkulturens namn eller något annat kosmopolitiskt mode är kallade att överge sin egen biologiska och kulturella identitet.

Detta slagord medför också en annan fara: det hotar att urarta i doktrin – en etnisk kommunitarism – som godtar existensen av icke-europeiska enklaver i våra egna länder. För i det Europa det föreställer sig kommer samhällen av främlingar, särskilt muslimska, av uppenbara demografiska orsaker att spela en allt större roll i våra liv. Denna skymf mot vår identitet åtföljs av spetsfundiga argument som förlöjligar ”fantasin” om en möjlig vit reconquista. I denna anda får vi veta att vi är tvungna att leva med ett multietniskt Europa. Men jag till exempel vägrar att leva med det. Inte heller är jag beredd att retirera inför en påstådd historisk determinism, vilken siktar på att göra Europa till en tredjevärldenkoloni.

LA CAUSE DES PEUPLES har nu blivit en del av de ”mänskliga rättigheternas” bibel. I motsats därtill framstår för våra lättrörda kommunitarister den nydarwinistiska teorin om kamp och tävlan, vilken förutsätter att endast den starkaste överlever, som en återstod av barbari ? även om denna återstod stämmer överens med livets organiska lagar. Fastän denna teori erkänner urvalets och tävlans krafter, är den ensam i stånd att trygga mångfalden av livets varierade former.

La cause des peuples är kollektivistisk, homogeniserande och jämlikhetssträvande, medan ”folkens kamp” är subjektivistisk och heterogen, överensstämmande med livets entropiska egenskaper. I detta avseende är endast nationalismen och de om makten stridande krafterna i stånd att upprätthålla den livsbejakande subjektivitetsprincipen. Givet dess jämlikhetssträvande antagande att varje folk har ?rätt att leva?, föredrar la cause des peuples att strunta i uppenbara historiska realiteter för en objektivism som söker omvandla världens folk till objekt lämpliga för en museiutställning. Som sådan medför den likvärdighet för alla folk och civilisationer.

Detta slags jämlikhetssträvan tar sig uttryck i två grundläggande former: den ena uttrycks i en homogeniserande men begreppsförblandad uppfattning av vad det innebär att vara människa (”människosläktet”). Den andra strävar efter att bevara folk och kulturer såsom en konservator skulle göra det. Båda formerna vägrar att acceptera att folk och civilisationer är kvalitativt olika. Som en följd därav har vi den absurda idén om att man måste rädda utrotningshotade folk och civilisationer, i alla fall om de ligger i tredje världen, liksom man skulle rädda en utrotningshotad säl. Historiens stormiga urvalsprocess har ändå ingen plats för bevarande – endast för inbördes tävlande subjektiviteter. Inför dess domstol godtas helt enkelt inga frälsningsläror.

La cause des peuples antar också en underliggande solidaritet mellan européer och folk i tredje världen. Återigen är detta inget annat än en tvivelaktig ideologisk tankeskapelse, som grécister uppfann på tidigt åttiotal för att undgå anklagelser om rasism. Jag har här inget utrymme för att avslöja myten om ”exploateringen” av tredje världen. Hursomhelst: förklarandet av dess misslyckanden i enkla, nymarxistiska termer, som om de berodde på konspirationer av Internationella valutafonden, Trilaterala kommissionen, Bilderberggruppen eller någon annan djävulsk grupp, är knappt värt att bemötas. Enligt massmedier eller akademiska experter är nu ”den andres kultur” under belägring i Frankrike – fastän ”afromani” är det högsta modet. Jag däremot tycker inte alls att det är överdrivet att hävda att USA:s avkulturerade inflytanden inte längre hotar Europa, för dess faror har överträffats av andra.

JAG RESPEKTERAR DET öde som ibland drabbar plågade eskimåer, tibetaner, indianer i Amazonas, pygméer, kanaker, aboriginer, berber, saharier, nubier, de obligatoriska palestinierna och de små gröna människorna från rymden. Men förvänta er inga krokodiltårar ifrån mig. När översvämningen hotar mitt eget hus, kan jag tänka endast på min egen belägenhet, och jag har inte tid att hjälpa och be för andra. Dessutom: när har dessa andra någonsin brytt sig om oss? Hur som helst är de faror som hotar dem kraftigt överdrivna, särskilt med hänsyn till deras demografiska vigör, som de förresten äger tack vare västerländsk medicin och västerländskt materiellt bistånd. För samma västerländska krafter som har påståtts exploatera dem verkar också ha fått dem att blomstra eller i alla fall att fortplanta sig i oöverträffade antal.

Om våra kommunitarister verkligen vill försvara La cause des peuples, skulle de kunna börja med européerna, vilka nu angrips av de demografiska, migratoriska och kulturella krafterna från en överbefolkad tredje värld. Inför dessa hot kommer ni inte att se oss gnälla som en präst eller fly som en intellektuell till de ”andras” sak. ”Vi själva enbart” kommer att vara tillräckligt.

Guillaume Faye